Hej Pandor,

vi måste berätta någonting oroväckande. Igår berättade jag ju att jag hörde ett mycket högt gråtande från slottsgården. Det förföljde mig hela morgonen igår. Jag var tvungen att ta reda på vad det var frågan om. Så jag gick tillbaka till slottet med Max i släptåg.

Först trodde vi att det var Ed, bartendern. Han blev ju säkert helt överväldigad av den stora efterfrågan på lemonad under de senaste dagarna. 

Men vi ville såklart inte bara komma instormande i diskot helt plötsligt. Det hade varit lite otrevligt. Så vi ställde oss i mitten av slottsgården och spetsade öronen. De var som antenner som var redo att ta emot signaler.  Och faktiskt!! Vi hörde detta bittra snyftande igen. Denna Panda måste ha varit med om något fruktansvärt om den fortfarande är så pass ledsen.  Vi måste snabbt hitta den! Vi följde gråten med spänning.

Men det ledde oss inte till diskot utan till slottsterrassen  Långsamt gick vi upp för trappan. Gråten blev bara högre och mer outhärdlig. När vi väl var uppe så hördes det fortfarande ordentligt, men inte pandasjäl fanns i syne.

Pandan måste vara uppe i tornet! Antog vi. Så vi gick uppåt steg för steg. Jag räknade samtidigt stegen: “1, 2, 3…16!” Nu var vi redan mycket nära ljudet. I morgon ska vi berätta, vem det var som grät så högljutt. Men det har ni pandadetektiver säkert redan kommit på själva eller?  Men varför grät Pandan så högt? Hehe, det kan ni nog inte komma på.

Jag säger bara en sak: Monster. 

Pssst Max, nu blir Pandorna oroliga i onödan. Eeeh, var inte rädda Pandor. Det är inte så farligt som det låter.

Håll höjd kevin